blommorochstygn

Jag har i hela mitt liv varit rädd för hästar. Möter jag en i skogen så ställer jag mig bakom ett träd. Men jag har aldrig hindrat någon från att rida. Jag och Anders satt troget i stallet i Södertälje varje vecka när Kina red. Men vi satt på läktaren.
När så Kina och Vera kom hem från england med Cooper så blev ju han som ett husdjur som man kanske skulle kunna lära känna på ett annat sätt än de man möter i skogen. Jag vågade klappa honom både på huvudet och kroppen, men jag ajtade mig för bakdelen. Den är farlig!!!!
Och då sa jag att jag skulle våga sitta på Cooper innan jag dog.
På julafton i år bestämde vi att åka till Cooper på juldagen och då sa jag likadant igen. Kina replikerade med att det var bäst att jag skyndade mig, inte att dö, imnan Cooper dör för han är rätt gammal (och lugn).
Jag funderade och tänkte att det vore väl inte så farigt att bara sitta på honom. Och vi åkte till stallet.
Där sa någon som hade boxen bredvid: Är det du som ska rida?  Vera hade sagt att jag skulle. OK då!
De klädde på honom och ledde ut honom. Sen kom kruxet. Man skulle upp.
 Jag hamnade bakom sadeln och där var det varmt och skönt. Cooper stod stilla. forts.följer